Du ser att dina motståndare har rackets, men du vet inga regler.
Ska man vara en specialist eller generalist? Det är en väldigt aktuell fråga som David Epstein tar upp i sin bok Range. Den gamla skolan har hävdat att specialisering alltid är bra och fokus är viktigt. Den skolan har givit upphov till den kända 10,000 timmars regeln. Vilket säger att det krävs 10,000 timmar träning för att bli bra på något. Epstein hävdar att det kanske inte alltid stämmer. Att enbart träna en specifik sak kanske inte alltid är det bästa sättet att bli duktig.
För att 10,000 timmars regeln ska funka effektivt så måste vissa kriterier på aktiviteten du ska göra uppfyllas. Den måste först och främst ge direkt återkoppling på det du just gjorde. Var det bra eller dåligt? Ett exempel på det är golf - du ser direkt om bollen gick i hålet när du puttade. Det måste även finnas en logisk förklaring till återkopplingen. Det hjälper föga att du får snabb återkoppling om du tränar på att förutspå resultatet av att singla slant. 10,000 timmars regeln fungerar även sämre om regler kan ändras eller du inte har all information.
En miljö som innehåller dessa kriterier brukar kallas en snäll inlärningsmiljö och desto mindre av dem desto elakare miljö. Världen vi lever i är i nästan alla fall en elak inlärningsmiljö. Tycker Epstein uttrycker sig bra om detta.
The world is not golf, and most of it isn’t even tennis. As Robin Hogarth put it, much of the world is “Martian tennis.” You can see the players on a court with balls and rackets, but nobody has shared the rules. It is up to you to derive them, and they are subject to change without notice.
I en elak inlärningsmiljö kommer inte 10,000 träningstimmar garantera succé. Det går även att hävda att generalister klarar sig bättre i denna miljö. De har bredare erfarenhet och bättre egenskaper att associera och improvisera.
Försöker du aktivt utöka din range för att bli bättre på marsiansk tennis?